Håll tummarna!

Nu sitter jag i lägenheten och äter en hemmagjord lasagne som smakar utsökt. Jag väntar på att min hjärtevän ska ringa från jobbet och säga att hon är klar så ska vi åka till Hammerdal. Det ska bli trevligt att träffa Sandras pappa igen det var ett tag sen nu. Tänkte bara säga att utopin är närmare än nånsin nu, och med utopi kan jag bara mena en sak nämligen Zlatan till Barcelona. Jag är ganska säker på att det kommer bli så, detta eftersom jag känner Zlatan och jag vet att det enda han vill är att bilda anfall med Henry, Iniesta och Messi. Om man ägnar en stund åt att spekulera, vilket jag gör ganska ofta så skulle Zlatan passa in så perfekt i Barcelona så det är nästan för bra för att vara sant. Jag är lite rädd för att uttala mig och sticka ut hakan men med tanke på Zlatans målskörd i serie A i ett lag som ofta inte skapar mer är ett par heta chanser per match är det en blöt dröm att se svensken i de blåröda färgerna. En stark centertank som är bra i djupet och med en spelintelligens som kommer göra Messi och Iniesta ännu bättre. Jag blir så glad när jag tänker på att det kan vara ett faktum snart så jag vet inte vad jag ska göra. Visualisera när denna stornäsade svensk har vunnit champions league och med bar överkropp bär Iniesta i högern och Messi i vänstern runt på plan, varv efter varv går han och ler sittt största leende som en del i laget som var först i historien att försvara en champions leaguetitel.

Fes Karln?

Förra veckan hada jag jobb, nu har jag inte jobb! Hur gick det till? Jobbet gav mig ångest och smärta så jag såg till att få sparken helt enkelt. Efter min tid på Svenska dagbladet för ca tre år sen så lovade jag mig själv att aldrig mera ha ett telefonförsäljarjobb men jag gav det en ny chans förra veckan på Gul.se vilket jag fick ångra efter ungefär två dagar. Att sitta åtta timmar i telefon och prova lura folk på pengar är helt enkelt inte min grej så torsdag och fredag uteblev jag från jobbet pga sjukdom för att istället åka hem till Offerdal och kicka igång sommaren. "Alla vi, längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen, de e stabilt" och så vidare. På lördagsmorgonen for jag, Sandra, Krille och Johan in mot stan för träningar och cykeltävling. Det var en rolig dag med mycket skratt och en aning vindögd lillebror som vi hämtade efter en natt på stan. Jag har haft ett smygande begär en tid nu, en längtan och en inre drivkraft att fånga fiskar med hjälp av spö. Jag vet inte vart den kommer ifrån eller när det började för hela livet har jag varit fiskeantagonisten som varje gång det varit tal om fisketurer bara skakat på huvudet och tänkt att jag gör rätt som stannar hemma. Men den känslan finns inte längre, jag känner inte längre obehag inför att kliva upp och börja packa ihop en massa gröna och bruna kläder till en dag som ändå inte kommer resultera i en stor, fet fisk. Jag känner något annat nu, en känsla av hopp och ett inre lugn som innebär att själva sökandet och vägen fram till fisken är det fina och det som ger mening med allt. Jag är fullt medveten om att det här resonemanget inte är nyheter för någon med ett hyfsat fiskeintresse men det är nytt för mig och det kastar ett nytt ljus över alla dessa år jag levt i denna ädla hobbys dunkla vattendrag. Jag pratade med Krille om detta och tror det handlar om en sorts mognad som infunnit sig helt enkelt, var den kommer ifrån är svårt att säga men egentligen går allt hand i hand med den livsfilosofi som står skrivet med stora bokstäver i ett av Wargens trapphus vilket jag valt att jobba efter: "Målet är hela vägen hoprullad" Vem som sa det vet jag inte och det är ju egentligen helt oviktigt. Slutligen vill jag skriva att jag verkligen ser fram emot sommaren och allt vad den innebär, jag tänker inte lägga någon makt i händerna på vädret utan göra det bästa av det som blir. Hösten verkar bjuda på en hemlig låda vilket ska bli otroligt roligt.

Dansgalningen som blev lite bakåtvänd på slutet

I Lördags var det dags för den årliga festen i Nälden alltså dansgalan. Jag var lite tveksam under dagen huruvida jag skulle medverka i denna tillställning, detta pga min sviktande hälsa och frekvent återkommande snorattacker. Helt enkelt var det en helt vanlig förkylning som höll på att grusa vad som senare skulle visa sig bli en av dom roligaste kvällarna på mycket, mycket länge. Jag höll en låg profil hela dagen och varje gång Sandra frågade om jag bestämt mig om kvällen svarade jag lite mystiskt och kryptiskt "jag vet som int" men inuti mig själv och i mina tankar tog jag beslutet tidigt. Måste tyvärr erkänna att jag fick en kick av självbekräftelse varje gång Sandra frågade om jag bestämt mig utan att få ett tydligt svar, känslan av att vara omtyckt, efterlängtad och viktig var anledningen till min bekräftelsemjölkning. Sen var ju Krille hemma över helgen tillsammans med en trevlig kille med namn David och jag kände att jag inte kunde hoppa över dansen trots min ömmande hals och mina störiga hostningar. Förfesten var hos Christelle i hennes lilla torp med ett gäng trevliga människor. Väl inne på lokalen var succen ett faktum och de glada hälsningarna avlöste varandra i takt till Jannez träffsäkra danshits. Allmännt gemytligt är uttrycket för kvällen och givetvis tog jag rätt beslut som valde att åka trots att jag inte direkt blev friskare av det, inte sjukare heller tror jag. Jag vill be om ursäkt till Johan Eriksson som jag i mitt danseuforiska tillstånd misstog för Offerdals nya centertank Rikard Eriksen, jag skyller inte ifrån mig (vilket jag gör) men dom är förbannat lika varandra. Denna personlighetsförväxling och för övrigt mycket tragiska eskapad ledde till ångest dagen efter och jag ser Johans oskyldiga, samtidigt smått panikartade och förvirrade ögon framför mig när jag slänger upp högernäven i luften och säger "tjena Ricky! läget? haru smällt torsken mot Sveg än" Det gör ont att veta att Johan även var chaufför denna afton och troligtvis inte har glömt bort detta konsiga möte. Nog om det, jag är nu inne på mina andra förkylningsvecka och fortfarande inte aktuell för träning vilket gör att jag blöder och brinner inombords. Jag börjar få panik och känner hur allt snurrar! Jag måste spela fotboll helt enkelt!

!D NEGAD ÅP NE ATKATNOK .ANRANNARG AGIVE MOD AIV SADLIB AKS DNUBRÖF TTE .ERALVIVT HCO MUREDIT AVELREVÖ AKS GNINNAS ANNED !HCSATSUM NE MOS NAM NE REDYRP TEGNI

Fortsättning

Jag fortsätter dagen efter mitt bottennapp i sista uppdateringen. På morgonen kl 8 började jag frekvent ringa hälsocentralen i Krokom för att få en tid och kolla upp mitt ballongknä. Helt sjukt vad jag ringde, jag ringde så många gånger att jag till slut blev helt hundraprocentigt säker på att det var hundraprocent omöjligt att komma fram. Till slut nådde jag fram och fick prata med mammas gamla vapendragare Rut Malmroth, alltid trevligt att prata med vuxet folk som man vet har ett gott öga till en. Vi kom överens om en tid som senare skulle visa sig resultera i ett blodtömt knä och en kortizonspruta, sen tre dagars vila på det. Tre dagar till! Helt sjukt efter att varit borta i en vecka från fotbollen kännr man sig som världens svikare, man tänker på hur snacket går bland spelare och ledare: "vart e Emil då?" varpå nån svarar "sitter väl hemma och äter friterat grisfett och dricker ister" Skämt osv jag for hem till Offerdal där Mackan hjälpte mig att ladda hem Atlantis 2, ja ni läste rätt (Johan, Mats, Simon och Krille) spelet Atlantis som vi använde som en massmördare mot tid och verklighet har en uppföljare och det bästa av allt är att det funkar. Måste spela! Efter visiten i Offerdal åkte jag och Sandra till Hammerdal där vi spenderade ett och ett halvt dygn, mycket trevligt och mysigt var det. Vi fick kvalitetstid med Sandras pappa efter hans allvarliga hjärtproblem och det var verkligen uppskattat från båda håll. För dom som inte vet så höll han på att stryka med och har numera en Pacemaker. Jag brukar ju försöka få in nån typ av moralkaka i varje inlägg så nu borde det naturligt bli att man ska ta till vara på tiden man har med sina föräldrar, syskon, vänner osv för om man har riktigt otur kan det faktiskt hända hemska saker. Så visa vänlighet respekt och tacksamhet mot dom som förtjänar det och ta inte för givet att alla vet hur mycket ni älskar dom.

Tungt

Jag tillhör inte dom som vill eller brukar lägga fokus på negativa saker och vill oftast undvika självömkan men just nu är det lite tungt måste jag säga. Kanske kan vara lite terapi att skriva om sakerna som känns jobbiga för att kunna gå vidare helt enkelt, när jag skriver dom så fastnar allt det negativa i texten och sparas in i datorn och på internet sen är det borta. Om jag bestämmer mig för det så kommer det fungera helt enkelt. Fotbolen har gått dåligt sen senaste månaden och kulminerade i tisdags med en förkylning som sitter kvar i skrivande stund vilket lett till missade träningar och således inget spel i helgens viktiga hemmamatch mot Enköping (1-1) Det har helt enkelt gått allmännt tungt den senaste månaden för mig och jag har pratat med tränarna om en eventuell utlåning till ett av länens division tre lag för att få matchträning. Var på träning nyss och klarade inte av att fullfölja pga mitt högra knä som är svullet och fyllt med vätska. Jag måste säga att vägen mot en startplats känns riktigt lång nu när mitt surknä har presenterat sig igen. Jag älskar fotboll och kan inte tänka mig ett liv utan men att träna och träna utan att få känna magin och kicken av att spela en tävlingsmatch är inget roligt. Det finns inget bättre än att vakna på morgonen och veta att man ska ställas inför en tuff uppgift, det känns i kroppen när man äter frukost och man packar väskan, man är lite nervös men framförallt förväntansfull och full av energi att visa vad man går för. Oavsett vilken nivå man spelar är det alltid speciellt att samlas just innan match med laget och känna spänningen. Just spänningen är viktig för mig, när allt ställs på sin spets och man får visa vad man går för och vad man är gjord av. Kan nästan inte komma på något som är lika tillfredsställande som att leda med ett mål i slutet av matchen och totalt tömma kroppen för att behålla den ledningen, att man är kapabel till att i princip offra kroppsdelar för att få tre poäng i ett seriesystem som bara är ett av tusentals runt om i världen. Tyvärr var det länge sen man kände den känslan, ruset i kroppen som det inte går att ifrågasätta, den inneboende besten som aldrig tröttnar eller förlorar en nickduell, inte för att man är bättre tränad än alla man möter utan för att man vill det lite mer än dom flesta. Har inget svar på varför egentligen. Kanske den klassiska "det går upp och ner" eller "det vänder snart" är det uppenbara svaret på den frågan men nu är serierna igång och jag vill inte vänta på att det ska vända så jag bestämmer här och nu att det vänder när jag vaknar i morgon.

Skäms!

Nu är det en månad sen jag skrev något och jag måste erkänna att jag skäms. Anledningen till den uteblivna uppdateringen beror på något väldigt vanligt, samma fenomen som gör att vi tar bilen för att handla när det är en kilometer och att vissa kastar en tom snusdosa på marken när det finns en papperskorg 30 meter bort nämligen lättja eller i folkmun mer känd som "lathet".
Ett ord och ett tillstånd som alla har en nära relation till, den finns i vår närhet hela tiden som en gäckande skugga redo att ta över ditt liv. Antingen har du själv en förkärlek till att skjuta upp disken eller så har den ett starkt grepp om någon i din omgivning vilket direkt oftast leder till att du blir lidande. Någon i ditt arbetslag eller i din klass gör att du hela tiden får jobba dubbelt, dina bortskämda barn personifierar uttrycket dagarna i ända genom att inte lyfta ett finger, eller kanske värst av allt en helt främmande person som kastar en tom colaurk på marken framför dina fötter. Jag har varit för lat för att skriva helt enkelt, svårt att beskriva varför jag skjutit upp det eftersom jag varje gång tycker det är vädigt trevligt att sitta själv i soffan och skriva ner mina tankar. Jag antar att det är samma sak som när man skjter upp en städning, det är ju aldrig så jobbigt eller så tidskrävande som man tror och resultatet och den inre tillfredsställelsen efteråt är alltid belönande. I mitt förra inlägg skrev jag om krocken som jag orsakade och även i den extrema situationen kunde man finna spår av lathet i mitt beteende. Dagen efter krocken skulle jag och Ingvar åka till olycksplatsen och hämta bilen för att frakta den på skroten, när vi på kvällen bestämmer vilken tid han ska hämta mig så styr jag listigt in samtalet i riktning till en sovmorgon till tio. Man kan tycka att jag borde ha så mycket skam i kroppen att dra mig upp i tid när jag får hjälp av en vän för att städa upp mina egna misstag men icke. Även där är suget efter att skjuta upp väldigt påtagligt och detta ledde faktiskt till en stressig situation eftersom jag skulle åka till Stockholm mitt på dagen. Många människor är medveten om sin lathet men väljer en horribel metod för att med gott samvete fortsätta på den inslagna vägen, vi pratar om det klassiska försvarstalet. Det gäller att intala sig själv och alla runt omkring att man verkligen inte är lat utan att man bara inte har tid att städa, diska osv. Personligen tycker jag dessa människor är dom allra värsta eftersom dom oftast inte har någon psykisk sjukdom som gör dom inkapabla till att ta rationella beslut, dom är väl medvetna om vad som sker men vägrar helt enkelt att ta tag i det eftersom dom kan komma unfan med det. Det måste klassas som den värsta kränkningen mot den fria viljan och således leda till omyndigförklaring.
Vi lämnar det en stund, jag tänkte uppdatera vad som händer i mitt liv: Tyvärr är jag arbetslös sen två veckor tillbaka och letar givetvis efter nytt men som bekant är det nån typ av ekonomisk situation som tydligen ska göra det svårt att få jobb så jag får se hur det artar sig. Annars är det fotboll varje kväll i veckan med oftast en match på helgen, snart drar serien igång och jag kör hårt för att ta en plats i startelvan. Snart är det påsk och jag längar verkligen till att åka hem till Offerdal i tre dagar och bara ha roligt. Om inte lättjan eller vädret sätter stopp så blir det nog en fjälltur tror jag.

Dagens hjälte

Jag körde aningen stressad från jobbet mot ÖP-hallen för att träna idag. Så här i efterhand kanske jag skulle tagit det lite lugnare, så här i efterhand kanske jag skulle styrt av mot höger istället för mot vänster. Ni förstår vart det här är på väg antar jag. Just det jag krockade en annan bil pga min ouppmärksamhet bakom ratten. Jag tänker inte skriva hur det gick till för det orkar jag inte. Däremot tänkte jag skriva lite om situationen och samspelet som uppstod mellan mig och mannen vars Audi Quattro fick sätta livet till. I början var han arg, smått tokförbannad och mellan sina smått patetiska försök att flytta sin bil från mitten av vägen kunde jag uppfatta fraser som "kan du inte reglerna?", "du måste betala en hyrbil" osv. Hur som helst kan jag stolt berätta att jag höll huvudet kallt och lät honom hata mig utan att egentligen fullblodigt hata tillbaka för att han inte förlät mig i samma stund som det hände. Mannen betedde sig allmännt yrvaket och jag fick första parkett på att fenomenet chock inte är en myt som jag så länge trott. För egen del tror jag fortfarande att det är en myt, bara man fokuserar riktigt hårt så går det undvika. Hur som helst hade han svårt att acceptera situationen för vad den var samtidigt som jag tror han störde sig lite på att jag stod med en fet banan i munnen och fortfarande funderade på om träningen var utom räckhåll. En rolig detalj: hans första samtal gick till polisen, mitt gick till Dala för att berätta att jag kommer sent på träningen. I detta ögonblick förändrades nåt i mannens blick, från en potentiell mördare blev han en hjälte, en lugn och samlad man i sina bästa år som började inse att det bara var att småskratta åt eländet. Jag säger inte att han garvade, det vore en överdrift men hans små leenden då och då sa att "det är ju bara en biljävel, tur att ingen gjorde illa sig!" och då fattade han poängen. Smått komiskt ändå att jag sitter i ett fordon som väger ett ton och helt plötsligt har jag demolerat en annan människas fordon så denna känner sig helt maktlös och tom. Vänster fram på båda bilarna var skrot och helt plötsligt var vi handikappade, vi hade alltså förlitat allt på vänster framdel av ett plåtfordon. Det gick inte längre att förflytta sig med enkelhet från A till B, vi var chanslösa mot avstånden och tiden, bara att konstatera utan bil och mobil upphör man tydligen att existera. Ganska hemskt att man hänger upp sitt leverne på ihopskruvade, ihoplödda och ihoplimmade material. Jag vill i alla fall ge en medal of honor till mannen som ändrade sin inställning till det hela och gav mig nytt hopp om mänskligheten. Det är tydligen fler än en själv som kan tänka! Priset till dagens kompis går till Ingvar Gaisarn Strandeberg som släppte allt han höll på med och kom och hämtade mig och skjutsade mig till ÖP-hallen där jag medverkande sista halvtimmen av träningen. Purple heart måste gå till Saaben som även i den mörkaste stunden just innan döden infann sig visade mod och hjärta genom att inte ta nån som helst skit av en betydligt större Kombi, motivation slår klass! I helgen tågluffar jag och Sandra till Lund för att se en konsert med bandet Volbeat. Det ska bli nåt nytt att minnas.