Fortsättning

Jag fortsätter dagen efter mitt bottennapp i sista uppdateringen. På morgonen kl 8 började jag frekvent ringa hälsocentralen i Krokom för att få en tid och kolla upp mitt ballongknä. Helt sjukt vad jag ringde, jag ringde så många gånger att jag till slut blev helt hundraprocentigt säker på att det var hundraprocent omöjligt att komma fram. Till slut nådde jag fram och fick prata med mammas gamla vapendragare Rut Malmroth, alltid trevligt att prata med vuxet folk som man vet har ett gott öga till en. Vi kom överens om en tid som senare skulle visa sig resultera i ett blodtömt knä och en kortizonspruta, sen tre dagars vila på det. Tre dagar till! Helt sjukt efter att varit borta i en vecka från fotbollen kännr man sig som världens svikare, man tänker på hur snacket går bland spelare och ledare: "vart e Emil då?" varpå nån svarar "sitter väl hemma och äter friterat grisfett och dricker ister" Skämt osv jag for hem till Offerdal där Mackan hjälpte mig att ladda hem Atlantis 2, ja ni läste rätt (Johan, Mats, Simon och Krille) spelet Atlantis som vi använde som en massmördare mot tid och verklighet har en uppföljare och det bästa av allt är att det funkar. Måste spela! Efter visiten i Offerdal åkte jag och Sandra till Hammerdal där vi spenderade ett och ett halvt dygn, mycket trevligt och mysigt var det. Vi fick kvalitetstid med Sandras pappa efter hans allvarliga hjärtproblem och det var verkligen uppskattat från båda håll. För dom som inte vet så höll han på att stryka med och har numera en Pacemaker. Jag brukar ju försöka få in nån typ av moralkaka i varje inlägg så nu borde det naturligt bli att man ska ta till vara på tiden man har med sina föräldrar, syskon, vänner osv för om man har riktigt otur kan det faktiskt hända hemska saker. Så visa vänlighet respekt och tacksamhet mot dom som förtjänar det och ta inte för givet att alla vet hur mycket ni älskar dom.

Tungt

Jag tillhör inte dom som vill eller brukar lägga fokus på negativa saker och vill oftast undvika självömkan men just nu är det lite tungt måste jag säga. Kanske kan vara lite terapi att skriva om sakerna som känns jobbiga för att kunna gå vidare helt enkelt, när jag skriver dom så fastnar allt det negativa i texten och sparas in i datorn och på internet sen är det borta. Om jag bestämmer mig för det så kommer det fungera helt enkelt. Fotbolen har gått dåligt sen senaste månaden och kulminerade i tisdags med en förkylning som sitter kvar i skrivande stund vilket lett till missade träningar och således inget spel i helgens viktiga hemmamatch mot Enköping (1-1) Det har helt enkelt gått allmännt tungt den senaste månaden för mig och jag har pratat med tränarna om en eventuell utlåning till ett av länens division tre lag för att få matchträning. Var på träning nyss och klarade inte av att fullfölja pga mitt högra knä som är svullet och fyllt med vätska. Jag måste säga att vägen mot en startplats känns riktigt lång nu när mitt surknä har presenterat sig igen. Jag älskar fotboll och kan inte tänka mig ett liv utan men att träna och träna utan att få känna magin och kicken av att spela en tävlingsmatch är inget roligt. Det finns inget bättre än att vakna på morgonen och veta att man ska ställas inför en tuff uppgift, det känns i kroppen när man äter frukost och man packar väskan, man är lite nervös men framförallt förväntansfull och full av energi att visa vad man går för. Oavsett vilken nivå man spelar är det alltid speciellt att samlas just innan match med laget och känna spänningen. Just spänningen är viktig för mig, när allt ställs på sin spets och man får visa vad man går för och vad man är gjord av. Kan nästan inte komma på något som är lika tillfredsställande som att leda med ett mål i slutet av matchen och totalt tömma kroppen för att behålla den ledningen, att man är kapabel till att i princip offra kroppsdelar för att få tre poäng i ett seriesystem som bara är ett av tusentals runt om i världen. Tyvärr var det länge sen man kände den känslan, ruset i kroppen som det inte går att ifrågasätta, den inneboende besten som aldrig tröttnar eller förlorar en nickduell, inte för att man är bättre tränad än alla man möter utan för att man vill det lite mer än dom flesta. Har inget svar på varför egentligen. Kanske den klassiska "det går upp och ner" eller "det vänder snart" är det uppenbara svaret på den frågan men nu är serierna igång och jag vill inte vänta på att det ska vända så jag bestämmer här och nu att det vänder när jag vaknar i morgon.

Skäms!

Nu är det en månad sen jag skrev något och jag måste erkänna att jag skäms. Anledningen till den uteblivna uppdateringen beror på något väldigt vanligt, samma fenomen som gör att vi tar bilen för att handla när det är en kilometer och att vissa kastar en tom snusdosa på marken när det finns en papperskorg 30 meter bort nämligen lättja eller i folkmun mer känd som "lathet".
Ett ord och ett tillstånd som alla har en nära relation till, den finns i vår närhet hela tiden som en gäckande skugga redo att ta över ditt liv. Antingen har du själv en förkärlek till att skjuta upp disken eller så har den ett starkt grepp om någon i din omgivning vilket direkt oftast leder till att du blir lidande. Någon i ditt arbetslag eller i din klass gör att du hela tiden får jobba dubbelt, dina bortskämda barn personifierar uttrycket dagarna i ända genom att inte lyfta ett finger, eller kanske värst av allt en helt främmande person som kastar en tom colaurk på marken framför dina fötter. Jag har varit för lat för att skriva helt enkelt, svårt att beskriva varför jag skjutit upp det eftersom jag varje gång tycker det är vädigt trevligt att sitta själv i soffan och skriva ner mina tankar. Jag antar att det är samma sak som när man skjter upp en städning, det är ju aldrig så jobbigt eller så tidskrävande som man tror och resultatet och den inre tillfredsställelsen efteråt är alltid belönande. I mitt förra inlägg skrev jag om krocken som jag orsakade och även i den extrema situationen kunde man finna spår av lathet i mitt beteende. Dagen efter krocken skulle jag och Ingvar åka till olycksplatsen och hämta bilen för att frakta den på skroten, när vi på kvällen bestämmer vilken tid han ska hämta mig så styr jag listigt in samtalet i riktning till en sovmorgon till tio. Man kan tycka att jag borde ha så mycket skam i kroppen att dra mig upp i tid när jag får hjälp av en vän för att städa upp mina egna misstag men icke. Även där är suget efter att skjuta upp väldigt påtagligt och detta ledde faktiskt till en stressig situation eftersom jag skulle åka till Stockholm mitt på dagen. Många människor är medveten om sin lathet men väljer en horribel metod för att med gott samvete fortsätta på den inslagna vägen, vi pratar om det klassiska försvarstalet. Det gäller att intala sig själv och alla runt omkring att man verkligen inte är lat utan att man bara inte har tid att städa, diska osv. Personligen tycker jag dessa människor är dom allra värsta eftersom dom oftast inte har någon psykisk sjukdom som gör dom inkapabla till att ta rationella beslut, dom är väl medvetna om vad som sker men vägrar helt enkelt att ta tag i det eftersom dom kan komma unfan med det. Det måste klassas som den värsta kränkningen mot den fria viljan och således leda till omyndigförklaring.
Vi lämnar det en stund, jag tänkte uppdatera vad som händer i mitt liv: Tyvärr är jag arbetslös sen två veckor tillbaka och letar givetvis efter nytt men som bekant är det nån typ av ekonomisk situation som tydligen ska göra det svårt att få jobb så jag får se hur det artar sig. Annars är det fotboll varje kväll i veckan med oftast en match på helgen, snart drar serien igång och jag kör hårt för att ta en plats i startelvan. Snart är det påsk och jag längar verkligen till att åka hem till Offerdal i tre dagar och bara ha roligt. Om inte lättjan eller vädret sätter stopp så blir det nog en fjälltur tror jag.