Tungt

Jag tillhör inte dom som vill eller brukar lägga fokus på negativa saker och vill oftast undvika självömkan men just nu är det lite tungt måste jag säga. Kanske kan vara lite terapi att skriva om sakerna som känns jobbiga för att kunna gå vidare helt enkelt, när jag skriver dom så fastnar allt det negativa i texten och sparas in i datorn och på internet sen är det borta. Om jag bestämmer mig för det så kommer det fungera helt enkelt. Fotbolen har gått dåligt sen senaste månaden och kulminerade i tisdags med en förkylning som sitter kvar i skrivande stund vilket lett till missade träningar och således inget spel i helgens viktiga hemmamatch mot Enköping (1-1) Det har helt enkelt gått allmännt tungt den senaste månaden för mig och jag har pratat med tränarna om en eventuell utlåning till ett av länens division tre lag för att få matchträning. Var på träning nyss och klarade inte av att fullfölja pga mitt högra knä som är svullet och fyllt med vätska. Jag måste säga att vägen mot en startplats känns riktigt lång nu när mitt surknä har presenterat sig igen. Jag älskar fotboll och kan inte tänka mig ett liv utan men att träna och träna utan att få känna magin och kicken av att spela en tävlingsmatch är inget roligt. Det finns inget bättre än att vakna på morgonen och veta att man ska ställas inför en tuff uppgift, det känns i kroppen när man äter frukost och man packar väskan, man är lite nervös men framförallt förväntansfull och full av energi att visa vad man går för. Oavsett vilken nivå man spelar är det alltid speciellt att samlas just innan match med laget och känna spänningen. Just spänningen är viktig för mig, när allt ställs på sin spets och man får visa vad man går för och vad man är gjord av. Kan nästan inte komma på något som är lika tillfredsställande som att leda med ett mål i slutet av matchen och totalt tömma kroppen för att behålla den ledningen, att man är kapabel till att i princip offra kroppsdelar för att få tre poäng i ett seriesystem som bara är ett av tusentals runt om i världen. Tyvärr var det länge sen man kände den känslan, ruset i kroppen som det inte går att ifrågasätta, den inneboende besten som aldrig tröttnar eller förlorar en nickduell, inte för att man är bättre tränad än alla man möter utan för att man vill det lite mer än dom flesta. Har inget svar på varför egentligen. Kanske den klassiska "det går upp och ner" eller "det vänder snart" är det uppenbara svaret på den frågan men nu är serierna igång och jag vill inte vänta på att det ska vända så jag bestämmer här och nu att det vänder när jag vaknar i morgon.