Barndomsvänner!

Jag konstaterar att söndagen var ett lyckorus! Jag och Sandra klev upp tidigt, båda aningen påverkade av lördagkvällens sus. Men detta var inget som stod i vägen för dagens uppdrag: Mycket snö skulle vidröras när jag med hjälp av Almåsabergets lutning, en lift, pengar, plast, tyg, metall och en barndomsvän skulle komma att uppleva en av årets skönaste dagar.
Den nämnda barndomsvännen Mats inledde dagen på minus genom att i Tulleråsen runt nio komma på att han glömt pjäxorna i Lugnvik varpå han surt fick konstatera fakta och vända bilen för att hämta dom. Som sagt vi började på minus men inget kunde slå ner vår entusiasm, inget kunde sänka vår ambition och inget kunde ta bort drömmen om att återigen uppleva skogsbanorna tillsammans med en vän från förr. Alla vet hur svårt det är att behålla alla vänner man haft när man växt upp, alla känner nog igen sig när jag skriver att man inte umgås så mycket som man egentligen vill med dom som man delade så mycket med under åren man var ett oskyldigt barn. Alla har vi dom där relationerna som en gång i tiden sprakade och sprudlade av energi men som med åren fått ge vika för skilda drömmar och värderingar. Det är absolut inget fel i det jag beskriver men lik förbannat ett fenomen som många upplever.
Från att sitta tillsammans i en tv-spelssliten tvåsitssoffa och lyssna på Hail and Kill på repeat så verkar relationsstereon ibland omedevetet fastna i konstigt standbyläge, detta läge har ingen medvetet aktiverat utan det har infunnit sig pga många olika faktorer. Därför var 22 Februari 2009 en helt underbar dag. Trots våra olika vägval och prioriteringar möttes jag och Mats återigen och insåg att allt är precis såsom det alltid varit. Det är fortfarande lika roligt att handlöst falla in i ett snötungt träd och inte ta sig därifrån eftersom man har snö upp till midjan, det är fortfarande lika underhållande att se en kompis få ett felskär och okontrollerat slungas vidare i ett moln av snö. Det heter ju att allting förändras men fan vad underbart att att känna att det egentligen är alldeles tvärtom.

Är förväntningar ondska?

Jag har nyss varit och sett milanoderbyt hos Jon tillsammans med några kompisar och kan så här efteråt konstatera att matchen var underbar. Högt tempo och Zlatans uppenbarelse varvad med små mästerverk ofta utförda av Ronaldinho. En av de mest genuina glädjeämnena måste nästan vara en svensk som dominerar sportvärlden, känslan av att det nånstans i Argentina sitter en fotbollsälskande mysgubbe och tänker "den där Zlatan är riktigt fenomenal" Det här kommer inte handla om den matchen utan om något som alla känner igen nämligen förväntningar på saker och ting. Ibland handlar det om en match, en fest eller kanske en helg som ska bli något allra extra. Det finns två dominerande teorier så vitt jag vet. Den första innebär att det ALLTID blir bäst om man inte har några förväntningar utan tar allt spontant eller "som det kommer". Jag antar att de som förespråkar den teorin har blivit besviken och känt sig dragen vid näsan alltför många gånger vilket lett till tankarna om att ingenting aldrig blir så bra som man tänkt sig. Den andra teorin är då motpolen och säger då givetvis att de saker man ägnar mycket tankekraft åt i förväg, planerar och verkligen längtar efter oftast levererar på bästa möjliga sätt, fanbäraren för denna teori måste nog vara min bror Krille. Ett exempel på den sistnämnda teorins storhet hämtar jag från verkligheten och den årliga juldagsfesten på Almåsa wärdshus. Till denna eminenta tillställning har jag och mina kompisar traditionsenligt styrt kåsan i ca fem års tid nu och aldrig blivit besvikna på utdelningen. Detta trots att vi varje gång redan i Oktober börjar närma oss med tanken, vart ska vi vara innan? vilka kommer? och hur ska man lägga upp intaget för att maxa? Innan man vet ordet av har man skyhöga förväntningar och inget kan gå fel. Är det så enkelt att festen alltid är så rolig gång på gång eller lurar vi oss själva medvetet för att vi inte vill förlika oss med tanken på att det var halvdant och vi måste vänta ett helt år tills nästa gång? Jag törs faktiskt inte fråga mig det, jag törs inte se djupt in i mig själv och ställa frågan: Var det så kul som du trodde? Skrämmande! Vad är då bäst? Vilken teori ska man hänge sig åt i sin strävan efter dom där minnesvärda ögonblicken? Det är ju svårt att inte ha förväntningar på saker och ting egentligen, man kan ju inte börja packa väskan till Vemdalen och hela tiden intala sig själv att det kommer floppa, det funkar inte. Däremot kanske man ska fokusera och lägga energi på det man kan styra över nämligen sin egen insats i det hela. För i slutändan är det enda som man säkert kan påverka sig själv och hur man väljer att bemöta olika situationer. Extremt klassiskt resonemang kanske men min teori är att dom som ofta blir besvikna och tycker att saker och ting sög har lagt för mycket ansvar i händerna på andra och inte sig själv. Jag vet inte vart jag vill komma. Det enda jag vet är att jag och Sandra har kokat fyra ägg som ligger i kastrullen redo att skivas, läggas upp på en skiva bröd för att sedan bli ett med både majonäs och räkor. Det enda som kan gå snett är om vi möjligtvis har fuckat upp kokningen men det tror jag inte. Femton år av äggkokning borde satt sina spår: Täck äggen med vatten, på med lite salt, koka upp, vrid av plattan helt och på med ett lock, vänta i sex minuter och skölj i kallt vatten. Planering, förväntningar och utförande i en positiv anda kryddat med hunger, det kan inte gå snett! Förutom att Andra avenyn går på teven:(

Ny tideräkning

Välkommen vänner, bekanta plus några som av någon anledning gick in på google och sökte på Snoken! Jag har för mig att det fanns en svensk deckarserie med samma namn för kanske tio år sedan med nån sorts hund inblandad, men det kan ha varit Hassel också så jag ska inte fara med osanning så här i början av mitt skrivande. Jag ska alltså försöka blogga har jag bestämt mig för, varför vet jag egentligen inte men troligen för att jag tycker jag har mycket vettigt att komma med. Mitt skrivande kommer alltså inte främst (notera främst!) handla om vad jag har gjort med mitt "totalt galna, spontana och extremt tajta kompisgäng" eller om vilken färg jag har på mina nya fotbollsskor. Så egotrippad är jag inte! Eller är jag kanske mest ego av alla som väljer att i mitt allra första inlägg mer eller mindre pissa ner alla som använder bloggar för att skriva om vad som hänt under dagen, helgen osv. Varför anser jag att jag är bättre än dom? Haha, därför att jag är det såklart. Sitter och är lite nöjd med mig själv, dels för att jag äntligen börjat skriva men främst för att jag råkade äga upp ett datorrelaterat problem som dök upp i samband med min bloggregistrering. Blev dock nerplockad på jorden ganska snabbt när jag i min glädjeyra råkade sparka ner en tillbringare vatten på mattan, varpå jag lackade ur totalt innan jag blev varse mattans starka uppsugningsförmåga. Det var väl roligt med en liten eskapad hämtad direkt från verkligheten så här i början? Ni kanske till och med ser mig framför er hur jag verkligen bryter ihop när händelseförloppet är ett faktum? Hur jag vill grina för att mina nya vita Intersportstrumpor blivit blöta! Det värsta är inte att dom är blöta och kalla mot fötterna tycker jag utan all skit och damm som samlas upp och fastnar under fötterna. Nån typ av ondskefull påminnelse om att det aldrig är riktigt så nystädat och rent som man tror. Varför namnet Snoken är det säkert många som undrar, dom jag känner vet att det verkligen inte är ett smeknamn som används överhuvudtaget och att det kanske bara är jag som känner till det. Jag ska fatta mig kort och lättsamt: min näsa är stor, under en tid i mitt förra fotbollslag fick jag ofta bollar på näsan så den blödde och blev ännu större varpå min tränare kallade mig snoken, jag har alltid velat ha ett smeknamn (blir liksom en skön bekräftelse på att man har vänner och tillhör en grupp, ni förstår tanken!), jag vill genom mitt namnval också givetvis visa att jag är en skön, lättsam kille med humor och självdistans som är hårdhudad nog att våga stå för sina fel och brister på utsidan såväl som insidan. Kan vara bra att pränta ner statusen på mitt liv just nu innan jag börjar på allvar, tänk prolog i början av en sån där "översuperduperspännade kan inte vänta till nästa avsnitt så jag gör det lätt för mig och laddar ner allt som finns" serie eller helt enkelt"previously on Emils liv" Jag tränar fotboll varje kväll förutom fredag och lördag, däremellan jobbar jag ytterst sällan på Parkskolan som den sköna vikarien. Utöver det tillbringar jag mycket tid med min underbara flickvän och mina underbara vänner. Det är nog det ni behöver veta tror jag, antar att många är sugna på att ladda ner hela bloggen direkt och sträckläsa eller kanske rentav bara läsa det bästa men det går inte! För vi ska inte göra det lätt för oss tycker jag. Jag måste medge att jag tyvärr får en känsla av att jag aldrig kommer skriva såhär mycket igen men då är det inget att göra åt.
Jag vill tacka alla som läst med tre starka hej: HEJ, HEJ, HEJ!