Skäms!

Nu är det en månad sen jag skrev något och jag måste erkänna att jag skäms. Anledningen till den uteblivna uppdateringen beror på något väldigt vanligt, samma fenomen som gör att vi tar bilen för att handla när det är en kilometer och att vissa kastar en tom snusdosa på marken när det finns en papperskorg 30 meter bort nämligen lättja eller i folkmun mer känd som "lathet".
Ett ord och ett tillstånd som alla har en nära relation till, den finns i vår närhet hela tiden som en gäckande skugga redo att ta över ditt liv. Antingen har du själv en förkärlek till att skjuta upp disken eller så har den ett starkt grepp om någon i din omgivning vilket direkt oftast leder till att du blir lidande. Någon i ditt arbetslag eller i din klass gör att du hela tiden får jobba dubbelt, dina bortskämda barn personifierar uttrycket dagarna i ända genom att inte lyfta ett finger, eller kanske värst av allt en helt främmande person som kastar en tom colaurk på marken framför dina fötter. Jag har varit för lat för att skriva helt enkelt, svårt att beskriva varför jag skjutit upp det eftersom jag varje gång tycker det är vädigt trevligt att sitta själv i soffan och skriva ner mina tankar. Jag antar att det är samma sak som när man skjter upp en städning, det är ju aldrig så jobbigt eller så tidskrävande som man tror och resultatet och den inre tillfredsställelsen efteråt är alltid belönande. I mitt förra inlägg skrev jag om krocken som jag orsakade och även i den extrema situationen kunde man finna spår av lathet i mitt beteende. Dagen efter krocken skulle jag och Ingvar åka till olycksplatsen och hämta bilen för att frakta den på skroten, när vi på kvällen bestämmer vilken tid han ska hämta mig så styr jag listigt in samtalet i riktning till en sovmorgon till tio. Man kan tycka att jag borde ha så mycket skam i kroppen att dra mig upp i tid när jag får hjälp av en vän för att städa upp mina egna misstag men icke. Även där är suget efter att skjuta upp väldigt påtagligt och detta ledde faktiskt till en stressig situation eftersom jag skulle åka till Stockholm mitt på dagen. Många människor är medveten om sin lathet men väljer en horribel metod för att med gott samvete fortsätta på den inslagna vägen, vi pratar om det klassiska försvarstalet. Det gäller att intala sig själv och alla runt omkring att man verkligen inte är lat utan att man bara inte har tid att städa, diska osv. Personligen tycker jag dessa människor är dom allra värsta eftersom dom oftast inte har någon psykisk sjukdom som gör dom inkapabla till att ta rationella beslut, dom är väl medvetna om vad som sker men vägrar helt enkelt att ta tag i det eftersom dom kan komma unfan med det. Det måste klassas som den värsta kränkningen mot den fria viljan och således leda till omyndigförklaring.
Vi lämnar det en stund, jag tänkte uppdatera vad som händer i mitt liv: Tyvärr är jag arbetslös sen två veckor tillbaka och letar givetvis efter nytt men som bekant är det nån typ av ekonomisk situation som tydligen ska göra det svårt att få jobb så jag får se hur det artar sig. Annars är det fotboll varje kväll i veckan med oftast en match på helgen, snart drar serien igång och jag kör hårt för att ta en plats i startelvan. Snart är det påsk och jag längar verkligen till att åka hem till Offerdal i tre dagar och bara ha roligt. Om inte lättjan eller vädret sätter stopp så blir det nog en fjälltur tror jag.