Är förväntningar ondska?

Jag har nyss varit och sett milanoderbyt hos Jon tillsammans med några kompisar och kan så här efteråt konstatera att matchen var underbar. Högt tempo och Zlatans uppenbarelse varvad med små mästerverk ofta utförda av Ronaldinho. En av de mest genuina glädjeämnena måste nästan vara en svensk som dominerar sportvärlden, känslan av att det nånstans i Argentina sitter en fotbollsälskande mysgubbe och tänker "den där Zlatan är riktigt fenomenal" Det här kommer inte handla om den matchen utan om något som alla känner igen nämligen förväntningar på saker och ting. Ibland handlar det om en match, en fest eller kanske en helg som ska bli något allra extra. Det finns två dominerande teorier så vitt jag vet. Den första innebär att det ALLTID blir bäst om man inte har några förväntningar utan tar allt spontant eller "som det kommer". Jag antar att de som förespråkar den teorin har blivit besviken och känt sig dragen vid näsan alltför många gånger vilket lett till tankarna om att ingenting aldrig blir så bra som man tänkt sig. Den andra teorin är då motpolen och säger då givetvis att de saker man ägnar mycket tankekraft åt i förväg, planerar och verkligen längtar efter oftast levererar på bästa möjliga sätt, fanbäraren för denna teori måste nog vara min bror Krille. Ett exempel på den sistnämnda teorins storhet hämtar jag från verkligheten och den årliga juldagsfesten på Almåsa wärdshus. Till denna eminenta tillställning har jag och mina kompisar traditionsenligt styrt kåsan i ca fem års tid nu och aldrig blivit besvikna på utdelningen. Detta trots att vi varje gång redan i Oktober börjar närma oss med tanken, vart ska vi vara innan? vilka kommer? och hur ska man lägga upp intaget för att maxa? Innan man vet ordet av har man skyhöga förväntningar och inget kan gå fel. Är det så enkelt att festen alltid är så rolig gång på gång eller lurar vi oss själva medvetet för att vi inte vill förlika oss med tanken på att det var halvdant och vi måste vänta ett helt år tills nästa gång? Jag törs faktiskt inte fråga mig det, jag törs inte se djupt in i mig själv och ställa frågan: Var det så kul som du trodde? Skrämmande! Vad är då bäst? Vilken teori ska man hänge sig åt i sin strävan efter dom där minnesvärda ögonblicken? Det är ju svårt att inte ha förväntningar på saker och ting egentligen, man kan ju inte börja packa väskan till Vemdalen och hela tiden intala sig själv att det kommer floppa, det funkar inte. Däremot kanske man ska fokusera och lägga energi på det man kan styra över nämligen sin egen insats i det hela. För i slutändan är det enda som man säkert kan påverka sig själv och hur man väljer att bemöta olika situationer. Extremt klassiskt resonemang kanske men min teori är att dom som ofta blir besvikna och tycker att saker och ting sög har lagt för mycket ansvar i händerna på andra och inte sig själv. Jag vet inte vart jag vill komma. Det enda jag vet är att jag och Sandra har kokat fyra ägg som ligger i kastrullen redo att skivas, läggas upp på en skiva bröd för att sedan bli ett med både majonäs och räkor. Det enda som kan gå snett är om vi möjligtvis har fuckat upp kokningen men det tror jag inte. Femton år av äggkokning borde satt sina spår: Täck äggen med vatten, på med lite salt, koka upp, vrid av plattan helt och på med ett lock, vänta i sex minuter och skölj i kallt vatten. Planering, förväntningar och utförande i en positiv anda kryddat med hunger, det kan inte gå snett! Förutom att Andra avenyn går på teven:(